Så ofta kommer jag på mig själv med att vara otroligt nära till tårar. Inför andra är det ganska lugnt men i ensamheten så ligger det där och gnager...
Jag saknar min vän så mycket och ibland känner jag en sån ilska. Inte så mycket mot honom men mot en del av människorna kvar här, även mig själv!
Varför blir många så obekväma när hans namn kommer upp, han fanns och hans död har inte raderat honom ur historien! !
När många hör hans namn eller ser mina tårar så känns det som dom vill lägga benen på ryggen och springa!
Ja jag vet att ingen menar illa eller så, många tycker det är svårt, men att låtsas som det inte hänt känns ännu värre.
Han har en plats i våra hjärtan för evigt likväl som ljuset som vi tänder vid hans kort på familjehyllan här hemma när vi vill känna mer närhet ♥
Jag kan fortfarande vakna med panik då min mardröm återspelas.
Jag står ute och telefonen ringer.
Det är Fredde som har fått beskedet av hans far, orden kommer ur telefonen: han är borta Lina......
Allt snurrar, jag släpper telefonen, hör hur jag skriker och benen viker sig under mig.
Sen vaknar jag och då kommer nästa slag.. det är ingen dröm, han är borta, det har hänt.....
Vår vänskap var speciell och vi delade mycket. Jag kan inte beskriva den med ord faktiskt! så jag har så mycket glädje oxå från den tid vi hade!
Men jag vårdar varje minne så ömt, och vill aldrig sluta minnas ♥ han fanns och han var en ängel vi fick låna en stund♥