Men det finns där.... Sorgen över vänners försvinnande, på flera sätt.. Man funderar på vad som hänt om jag inte haft de tuffa år som min familj gått igenom.. Hade läget varit oförändrat nu. Och om det varit det, hade det egentligen varit bra?
Ibland jan jag känna mig lite ensam och kluven.. De vänner jag har vill jag ju ge tid och kunna engagera mig i. Men ibland räcker inte tiden till, tyvärr, och då vaknar mitt dåliga samvete...
Och om man inte umgås på samma sätt längre måste man bryta helt då? Måste man bli ovänner och ignorera varandra? För många är det tydligen så, allt eller inget liksom...
En del vänner dök upp efter D bortgång men försvann direkt igen.. Vänskap och dess ramar är svårt... Vad är jag skyldig som vän och vad är mitt ansvar?
Jag har lärt mig leva med det, men sorgen och tankarna finns där.. Även saknaden...
Och jag är också så arg och besviken, inte på någon jag skulle kallat för vän men en människa som finns i vår närhet.... Varför?varför?varför måste man bete sig så ovärdigt otrevligt?
Respektlöst och totalt osympatiskt?
Barnsligt beteende som man inte kan se bort ifrån... Är det värt att göra människor man påstår att man älskar besvikna pga ett eget maktbegär? Det är galet... Jag har blivit varnad för det beteendet men eftersom jag alltid ger alla en chans så slog jag dövörat till ....
Och det tog ett bra tag men nu förstår jag vad tidigare varningar har rötter från...
Min familj är verkligen det finaste jag har, en underbar make och de tre sötaste flickorna moder jord skådat, och i det TEAM som jag och min Fredde utgör så är vi helt eniga om att vi sätter vår familj före allt och alla.. Och det är en styrka att vi känner precis likadant gentemot det onödiga som sker runt oss.. Jag har länge hållet tillbaka men nu är det på gränsen... En grej till och då brinner jag av ordentligt!
Nu blir det skola och nationella prov!!
Och träffa vettigt folk som en del är fina vänner!
Livet är vad som händer Lina och livet är föränderligt och drar en hela tiden i olika riktningar på grund av val man gör.
SvaraRaderaMan kan självklart inte hänga lika mycket med sina vänner när man bildar familj.
Man kan inte hänga på krogen lika ofta som de vänner man har som är singlar osv...
Att man inte hinner med vännerna lika mycket när man har en familj är ganska självklart för familjen måste alltid gå först när man har barn. Så en minskad kontakt är oundvikligt.
Min bästa vän och jag hängde ihop som lång och lerhalm tills vi var 20, då skaffade hon sin familj. Vi flyttade åt olika håll och skaffade jobb och olika liv.
Vi ses väldigt sällan numera.. Ibland hinner vi knappt ringa =(
Men jag vet att hon alltid kommer att vara min bästa vän för varje gång vi ses, de få gånger de blir, förflyttas vi alla dessa år tillbaka i tiden och har hur kul som helst och det känns som ingenting har ändrats! Äkta vänskap tycker jag är att sätta värde på och glädjas över att den andre har ett lyckligt liv även om man kanske inte hela tiden är en del av den. Och jag vet att om jag verkligen behöver henne så skulle hon finnas där för mig.
Och kan inte dina vänner acceptera att du är den du är. Då är det inte vänner utan bara bekanta.....och dem kan man leva vidare utan.
Beklagar återigen sorgen efter er vän som gick bort =(
kram Sandra O
Jätte fint Lina! Gillar när du kallar er team!!! Ja man är faktiskt ett team och de är de allra viktigaste i livet. Jag har både förlorat OCH vunnit tillbaka vänner pga av olika omständigheter och ja det är skitjobbigt men skulle jag förlora någon i min familj så skulle det vara katastrof! Lägg inte energi på de som inte förtjänar det, det har jag lärt mig och idag har jag de jag vill ha i min närhet. Har aldrig mått så bra någonsin tror jag!
SvaraRaderaKRAM