Förlorad vän

Vissa dagar så kan är sorgen väldigt påtaglig .... Idag har det varit så.... Tror det var för att vi planerade inför 30 års festen igår och det kändes att vår vän är saknad.. Någonstans där inne i bröstet då skapades en ångest, vet inte hur jag ska beskriva det, men jag har känt den förr...
Men det känns som jag vill skrika och slå, hårt och länge... Det känns som bröstet sprängs i tusen bitar och jag försöker hela tiden tvinga mig att tänka på något annat men det är för övermäktigt ibland...

Jag kan inte visa min sorg av någon anledning, jag känner mig så obekväm när någon ska trösta, men samtidigt så vill jag bara ställa mig upp och skrika ut att : jag är trasig, det gör ont, hjälp mig!!
Men jag klarar det inte, av någon anledning kan jag skriva, men inte ens till Fredde så visar jag hur djupt såren sitter...

Jag vet inte vad jag ska säga när någon vågar fråga mig om det, jag är rädd att om jag öppnar lite så kommer allt... Och är jag beredd att släppa ut allt??

Jag såg ett program om sorg för flera år sedan där en kvinna fick skriva ner sina känslor runt det och sen fäste dom det vid en helium ballong som dom släppte iväg.. Det skulle symbolisera att man släpper sorgen och går vidare med minnena ... Dom fick också ställa sig på ett fält och skrika tills dom inte orka längre.... Men jag vet inte...


Sorg i hjärtat syns inte men känns otroligt mycket!!!


Jag älskar dig min vän!
Men du lämnade oss allt för tidigt !!
Till vi ses igen <3